Bakgrund
Svindleri är ett brott som beskrivs i 9 kap 9 § Brottsbalken (1962:700) (BrB). Den brottsliga gärningen är att offentliggöra eller på annat sätt bland allmänheten sprida vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon annan egendom.
Det är även fråga om svindleri om någon som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller som på grund av sin ställning bör ha särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Detta utgör så kallat ”företagssvindleri”.
Det kan bli fråga om grovt svindleri om gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.
Högsta domstolen friade en tidigare verkställande direktör från svindleri
Bakgrund
Den 21 april 2026 meddelade Högsta domstolen (HD) en dom i mål nr B 7476-24 benämnd som ”Bankdirektörens intervjuer” där en tidigare verkställande direktör (VD) för en stor bank i Sverige friades från brottet svindleri. Bakgrunden till brottsmisstanken var att det under åren 2017–2019 uppmärksammades problem med penningtvätt i ett flertal banker i Norden. Främst fanns detta problem i bankernas verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.
I samband med att banken lämnade de tredje och fjärde kvartalsrapporterna för 2018 och en dokumentär om banken och misstänkt penningtvätt sändes i TV, gjorde bankens VD vissa uttalanden om bankens åtgärder mot penningtvätt i bankens estländska verksamhet. Uttalandena gjordes vid intervjuer i media och vid ett möte som banken hade med representanter för bankens största ägare. VD:n åtalades för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation beträffande de mediaintervjuer hon gjorde. Gällande de uttalanden hon gjorde vid mötet med bankens största ägare åtalades hon för obehörigt röjande av insiderinformation.
Underinstansernas bedömning
Tingsrätten frikände bankens VD på samtliga punkter då tingsrätten gjorde bedömningen att hennes uttalanden inte var vilseledande på det sätt som krävs för ansvar enligt bestämmelsen om grovt svindleri alternativt bestämmelsen om grov marknadsmanipulation. Tingsrätten ansåg även att den information som lämnades av henne vid ägarmötet varken var så konkret eller specifik att den utgjorde insiderinformation.
Hovrätten å andra sidan ändrade tingsrättens dom och dömde VD:n för grovt svindleri till fängelse i ett år och tre månader men frikände henne från obehörigt röjande av insiderinformation. Hovrätten ansåg att det var bevisat att det fanns indikationer på att det under åren 2007–2015 hade förekommit omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner mellan kunder i bankens estländska verksamhet och motpartskunder i annan nordisk bank i Estland. Vidare ansåg hovrätten att det fanns information om att det i bankens verksamhet i Estland under samma period hade förekommit allvarliga brister i bankens åtgärder för att bekämpa penningtvätt under samma period. Därför ansåg hovrätten att VD:n hade lämnat vilseledande uppgifter i de aktuella intervjuerna. Det vilseledande budskapet var enligt hovrätten att det inte fanns några misstänkta penningtvättskopplingar till den andra nordiska bankens verksamhet i Estland under åren 2007–2015. Enligt hovrätten var uppgifterna som lämnades vid intervjuerna ägnade att påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Hovrätten ansåg att VD:n hade haft insiktsuppsåt när hon lämnade uppgifterna.
HD:s allmänna kommentarer om brottet svindleri
HD meddelade prövningstillstånd och konstaterade att målet aktualiserar frågor om tillämpningen av tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), två av fyra svenska grundlagar. TF innehåller bestämmelser innebärande en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. YGL innebär en rätt för var och en att i radio, tv och vissa liknande överföringar med mera offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
HD konstaterade inledningsvis att brottet svindleri rent allmänt är en sorts bedrägeri riktat mot allmänheten vilket straffbelägger vilseledande av en obestämd krets personer. Brottet infördes i samband med 1942 års strafflagsreform gällande förmögenhetsbrotten.
Vidare påtalade HD att straffansvaret för företagssvindleri (9 kap 9 § BrB andra stycket) skiljer sig från allmänt svindleri (första stycket) på det sättet att det för ansvar inte krävs att den vilseledande uppgiften lämnas i något visst syfte. Det räcker att den vilseledande uppgiften objektivt sett är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
HD betonade även att motiveringen till det mer omfattande straffansvaret avseende företagssvindleri är att det kan ställas väsentligt större krav på sanningsenligheten av uppgifter om ett företag när uppgifterna lämnas av personer som har särskild anknytning till detta. Detta på grund av att sådana uppgifter har lättare att vinna tilltro när de sprids till allmänheten, än uppgifter från andra personer. Av den anledningen kan uppgifterna innebära en större fara.
Vidare konstaterade HD att företagssvindleri kan begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Beträffande uppsåt kan det förtydligas att det finns tre olika typer av uppsåt – avsiktsuppsåt (gärningspersonen vill uppnå effekten), insiktsuppsåt (gärningspersonen är säker på effekten) och likgiltighetsuppsåt (gärningspersonen är likgiltig inför risken). Vid bedömningen av svindleri ska uppsåtet relatera till de vilseledande uppgifterna samt till det faktum att uppgifterna varit ägnade att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende. Det krävs alltså inte något uppsåt att skada, men uppsåtet ska täcka uppgifternas vilseledande karaktär och deras möjliga konsekvenser.
Med ”ägnad att påverka” avses att uppgiften kan förmå andra att göra förlustbringande dispositioner. En vilseledande uppgift som av någon anledning omöjligen kan påverka mottagaren av uppgiften kan inte föranleda straffansvar. En i och för sig vilseledande uppgift med hänsyn till omständigheterna kan vara sådan att ingen rimligen kan bli vilseledd att göra någon förlustbringande disposition till följd av den. För straffansvar krävs därutöver att gärningspersonen agerar aktivt för att lämna vilseledande information, det vill säga offentliggör eller sprider den vilseledande uppgiften. Underlåtenhet att lämna information, det vill säga att inte lämna någon information alls, kan alltså inte medföra ansvar för svindleri. Detta även om passiviteten innebär att felaktiga uppgifter får stå oemotsagda.
Det behöver inte vara fråga om en positiv oriktig uppgift för att det ska bli fråga om ansvar för företagssvindleri, utan uppgiften kan vara vilseledande därför att någon väsentlig omständighet har förtigits.
HD:s allmänna kommentarer om brottet marknadsmanipulation
Brottet marknadsmanipulation innebär att någon sprider information som ger falska eller vilseledande signaler avseende pris, tillgång eller efterfrågan på finansiella instrument (2 kap. 4 § första stycket 4 lagen, 2016:1307, om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden). Det kan vara fråga om grov marknadsmanipulation om brottet med hänsyn till omfattningen av manipulationen, gärningsmannens ställning eller övriga omständigheter är grovt.
HD konstaterade att en gärning som utgör marknadsmanipulation i form av vilseledande informationsspridning delvis sammanfaller med brottsbeskrivningen för svindleri. HD betonade att det i förarbetena till marknadsmissbrukslagstiftningen anförs att straffbestämmelserna om svindleri och marknadsmanipulation delvis överlappar varandra och att när så sker bör regelkonkurrensen lösas genom att enbart döma för svindleri
HD om tryckfrihet och yttrandefrihet
HD analyserade de aktuella frågorna om tryckfrihet och yttrandefrihet och konstaterade att ändamålet med dessa grundläggande rättigheter är att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Den så kallade exklusivitetsprincipen innebär att det krävs stöd i dessa grundlagar för att någon ska kunna åtalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten eller medverkan till sådant missbruk.
En särskild rättighet är meddelarfriheten i 1 kap. 7 § första stycket TF och i 1 kap. 10 § första stycket YGL. Meddelarfriheten innebär att det står var och en fritt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att göra dem offentliga i till exempel en tryckt skrift eller i ett program eller genom tekniska upptagningar. Den grundläggande principen som står bakom meddelarfriheten är att bara en person ska ha det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet (ensamansvaret). Innebörden av meddelarfriheten är därför att den som lämnar uppgifter i publiceringssyfte i princip går fri från sådant ansvar.
I TF och YGL anges de brott en meddelare kan straffas för enligt allmän strafflagstiftning (meddelarbrotten). Det handlar framför allt om uppror, högförräderi, spioneri och liknande allvarlig brottslighet.
HD konstaterade att utgångspunkten är att innehållet i en framställning skyddas om det till sin yttre form omfattas av TF eller YGL. Sådant innehåll som inte har med yttrandefriheten att göra och därmed inte förtjänar yttrandefrihetens skydd faller däremot utanför vad som brukar betecknas som yttrandefrihetsgrundlagarnas materiella tillämpningsområde. Vid bedömningen av var gränsen går för yttrandefriheten är det avgörande vad som är tryckfrihetens innebörd och syfte. Bedrägeri, oredligt förfarande och svindleri har under lång tid ansetts kunna beivras genom vanlig lag, trots att yttrandena spritts i ett grundlagsskyddat medium, till exempel bedrägliga annonser som publicerats i tidningar. Det finns alltså vissa undantag från den så kallade exklusivitetsprincipen men hur långt detta undantag sträcker sig är inte klart.
Med tiden har det i rättspraxis framhållits att frågan om huruvida ett visst handlande, till exempel en publicering med visst innehåll i en tidning, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagarnas materiella tillämpningsområde i stället bör bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. HD påtalade att frågan om hur meddelarfriheten i sin tur förhåller sig till exklusivitetsprincipen har varit föremål för olika uppfattningar. Den ena uppfattningen är att meddelarfriheten undantas i samma utsträckning som det som publiceras, det vill säga att exklusivitetsprincipen har samma omfång både vad gäller det som publiceras och hur långt meddelarfriheten sträcker sig. Den andra uppfattningen är att meddelarfriheten har ett vidare tillämpningsområde som endast avgränsas till de brott som utgör meddelarbrott och som därigenom uttryckligen i grundlag har undantagits från exklusivitetsprincipens tillämpning.
HD konstaterade att frågan om exklusivitetsprincipens betydelse för meddelarfriheten är nära förknippad med bedömningen av om ett publicerat yttrande omfattas av det materiella tillämpningsområdet eller inte. Om yttrandet som publiceras bedöms ligga utanför detta område, till exempel om det rör sig om ett bedrägeribrott genom en bedräglig annons, är grundtanken med att döma enligt vanlig lag att kunna straffa den person som står bakom annonsen, det vill säga meddelaren. HD konstaterade att denna grundtanke bara kan få genomslag om meddelarfriheten – i vart fall i situationer av det slaget – undantas i samma utsträckning som det som har publicerats. Det vill säga att exklusivitetsprincipen ges samma omfång både vad gäller det som publiceras och hur långt meddelarfriheten sträcker sig. Den nu aktuella frågan om ett uttalande som påstås utgöra exempelvis svindleri eller marknadsmanipulation – som publicerats i grundlagsskyddat medium – omfattas av meddelarfriheten eller inte måste enligt HD bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. HD anförde att det vid den bedömningen bör vikt fästas vid uppgifternas närmare innebörd, under vilka omständigheter uppgifterna lämnats och den enskildes syfte med att meddela uppgifterna. Detta syfte bör enligt HD därefter jämföras med de intressen som tryckfriheten och yttrandefriheten avser att värna om.
HD:s bedömning avseende de aktuella uttalandena av den före detta VD:n
HD konstaterade att den före detta VD:ns uttalanden bestod av svar på frågor som har ställts till henne i två relativt korta intervjuer. I båda intervjuerna rörde det sig om uttalanden som utgjorde svar på frågor som journalisterna ställer om penningtvätt i bankens estländska verksamhet. Intervjuerna skedde i anslutning till att banken lämnade sin tredje kvartalsrapport för 2018. Det fanns ett stort medialt intresse kring kvartalsrapporten och den före detta VD:n intervjuades även i ett flertal andra olika tidningar och mediabolag utöver de nu aktuella intervjuerna.
HD konstaterade att uttalandena i samtliga dessa intervjuer utgjorde svar på frågor av granskande journalistisk karaktär i sedvanliga intervjusituationer där den före detta VD:n hade kort tid för eftertanke och redigeringsansvaret för intervjuerna funnits hos journalisterna och redaktionerna.
Vidare anförde HD att det inte på annat sätt framkommit att den före detta VD:s syfte med deltagandet i intervjuerna var att använda dem som ett medel för att sprida vilseledande uppgifter som skulle påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende. Enligt HD utgjorde intervjuerna därmed ett led i journalistisk verksamhet som ligger inom ramen syftet med yttrandefrihetsgrundlagarna, det vill säga att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning. Den före detta VD:ns svar på frågorna som ställdes omfattas därför av meddelarfriheten enligt HD. Av den anledningen ogillade HD åtalet för grovt svindleri alternativt grov marknadsmanipulation i sin helhet.
Professionell hjälp
Vi på ACTUS Advokatbyrå har stor erfarenhet av brottmål. Vi åtar oss både uppdrag som försvarare och målsägandebiträde.
Vi hjälper dig!
Advokathuset Actus finns i Västerås, Eskilstuna, Örebro & Karlstad. Vi är alltid redo att hjälpa dig och du kan kontakta oss via telefon, mejl eller via vårt kontaktformulär som finns på vår hemsida.
Vi på Advokathuset Actus har stor erfarenhet av komplexa mål.
Vår profil hos Advokatsamfundet.
