Ett tvångsmedel är en inskränkning av grundlagens (Regeringsformen, RF), skydd för medborgarna och de medborgerliga rättigheterna. Rättigheterna framgår bl.a. av RF 1 och 2 kap, särskilt 2 kap. 6 och 8 §§.
6 § säger att ”var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp” och ”Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång […]”.
8 § anger tydligt att ”var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden”.
Hur går detta ihop med att polisen faktiskt genomför husrannsakningar, kroppsvisitationer och frihetsberövar medborgare?
Förklaringen är att tvångsmedel är undantag från de medborgerliga rättigheterna. Det betyder också att användandet av ett tvångsmedel alltid kräver stöd i lag. Ett tvångsmedel som inte finns definierat i lag får därför inte användas. I regeringsformen framgår förutsättningarna för dessa begränsningar framförallt i RF 2 kap. 20-21 §§. Där framgår också att man, även om man på papperet har rätt att inskränka någons rättigheter, även måste ta hänsyn till vad som är nödvändigt (även kallat behovsprincipen).
Ett ganska nytt exempel är moderna mobiltelefoner. Polisen har, som vi kommer gå in på senare, en rätt att beslagta en mobiltelefon (eller annan kommunikationsutrustning) under vissa förutsättningar. De kan också ta isär, låsa upp och analysera innehållet i en beslagtagen telefon. Däremot kan polisen inte kräva av någon, eller tvinga denne, att låsa upp sin telefon eller lämna över koden.
Frågan ställdes på sin spets när mobiltelefoner började använda s.k. biometri för upplåsning, d.v.s. fingeravtryck och senare ansiktsigenkänning. Nu behövde ju faktiskt inte polisen längre få tag på koden till en mobiltelefon. Man behövde ju bara hålla den misstänktes finger mot fingeravtrycksläsaren, eller ännu smidigare, hålla upp telefonen framför den misstänkte och låta ansiktsigenkänningen göra jobbet.
Problemet med detta var dock att det saknades stöd i lag för polisen att med tvång ta någons hand eller tvinga denne att titta in i mobiltelefonens kamera för att låsa upp telefonen. Efter att frågan debatterats yttrade sig Justitieombudsmannen och uttalade att förfarandet inte var tillåtet, i vart fall inte med den lagstiftning som finns i dagsläget.
Polisen får alltså inte tvinga någon att öppna sin mobiltelefon med hjälp av ett fingeravtryck.
Äldre exempel gällde husrannsakningar (genomsökande av någons bostad eller andra lokaler). I en situation där polisen skulle genomföra en husrannsakan i någons bostad, uppstod frågan om man först kunde genomföra en husrannsakan i personens skåp (personen var häktad) för att hämta nycklarna till dennes bostad (ett förfarande som annars används när man vill ta någons telefon i beslag och man vet om att den finns i personens skåp). Även denna gång uttalade sig Justitieombudsmannen och förklarade att de situationer som redogörs för i rättegångsbalken, inte omfattar någon möjlighet för agerandet. Polisen får istället anlita en låssmed för att ta sig in i bostaden.
Kontakta din Advokat i Västerås, Eskilstuna, Örebro & Karlstad.
Vår profil hos Advokatsamfundet.
